Igår dog en gammal vän till mej. som jag känt sen 1:a klass. Det känns helt overkligt, när jag fick reda på det imorse så satte jag mej bara ner i soffan, rörde mej knappt i över en halvtimma. Sen så börja man tänka; -"Nä det kan inte vara han, det måste vara någon annan". Men det var han, och på hans födelsedag. Det känns så orättvist, bara 25 år.
Det här är första gången någon jag känner dör som är så ung. Hela dagen har man tänkt på alla saker vi gjort... Han var killen som åt mest godis av alla, trots att han hade diabetes. Han var killen som hade alla Metallica skivor hemma, kommer ihåg hur vi brukade mata ...and justice for all skivan på högsta volym. Han var killen som skaffade dator före mej, så man satt hemma hos han och spelade Quake. Sen brukade han hjälpa mej med att sälja bingolotter, det var ingenting jag gillade, så han fick plinga på och sälja åt mej. Stunden jag kommer ihåg mest är när vi bestämde oss för att åka på flotte längs bäcken vid hans hus någon gång under mellanstadiet. Han hade byggt flotten med plankor och frigolit(eller fragolit som han kallade det). Vi kom då till ett grunt ställe och flotten slog i och Samuel tappade balansen och fastnade med foten i flotten som låg under vattnet. Gud vad vi kämpade men det gick inte få lös han i det strömma vattnet. Jag sprang iväg för att hitta hjälp och vi fick till slut loss Samuel. vi pratade aldrig mer om det, och vi åkte inte så mkt mer flotte heller den sommaren. Eller den gången innan skolavslutningen då niorna hade lagt in en massa jordgubbar i kylskåpet inne på hemkunskapen för att baka deras avslutningstårta. Så smet jag och Samuel in där på rasten och åt upp alla. Samuel fick så dåligt samvete att han erkände det för läraren, gud vad arg hon blev! Så då fick vi skämmas och skrapa ihop pengar för att köpa nya bär. Haha har för mej att vi köpta nedfrysta bär oxå...
Senare när vi började gymnasiet så umgicks vi mindre. Men det är konstigt... kompisar man har haft sen barnsben känner man ett visst band till...
Vet inte vad jag ska skriva mer... Du var en skön kille med ett stort hjärta... Och alla mina tankar går till hans familj. Samuel Sjölund vila i frid.
1 kommentar:
Min bästa vän dog när hon var 27 år, det var helt overkligt. Nu är det 11 år sen och fortfarande vill jag ibland lyfta telefonluren för att ringa och berätta nåt kul som hänt.
Det man lär sig är att ta vara på livet, man vet aldrig hur långt det blir.
Skicka en kommentar